I januari 2009 separerade jag och mina barns far. Utan att gå in på några detaljer skall jag säga att det var det tuffaste jag varit med om. Att separera och sedan bara få ha sina barn varannan vecka är för mig att dö en smula. Jag är skilsmässobarn så känslor från när mina föräldrar skildes mixades med det här. Jag mindes hur det var att sakna den frånvarande föräldern. Hur svårt det var att somna den kväll man hade skilts åt. Jag ser det i min äldste son nu. Men tekniken gör det enklare att överleva den där övergången. Vi pratar med varandra mha webkamera. Ibland har vi liksom bara igång kameran och pysslar på varsit håll.
Varje morgon i 1 år och tre månader kände jag en stor sorg över att inte få ha mina barn varje dag. Det spelade ingen roll om de var hos sin far eller hos mig. Jag trodde ärligt att jag aldrig mer skulle bli lycklig.
När M kom in i mitt liv var jag noga med att det fanns två känslotillstånd inom mig som båda behövde utrymme. Lycka och glädje över att ha M i mitt liv men även sorg över den ofrivilliga separationen från mina barn.
Jag har sedan i våras på olika sätt sett sorgen i vitögat och nu är den inte längre en ständig följeslagare.
Igår började jag städa ur mitt hus. Just nu har vi nämligen två hus och det är dags att sälja mitt. Det har varit min fristad men nu är det dags att släppa taget. Jag hittade en lapp i mitt badrumsskåp som jag hade satt upp strategiskt för att bli påmind varje dag. Ett slags affirmation. Det stod: “När en dörr stängs öppnas alltid en annan. Tillit, det blir bättre till slut. “
Nu vet jag att det jag skrev då var sant. Som Dalai i Lama sagt: Det enda som är konstant är förändring. Eller this too shall pass. Livet går vidare och om man är uthållig så vänder det till slut.
I en annan tid läste jag Mama. Mia Skäringer hade en krönika i den som jag alltid läste. Hon var separerad och hade barnen varannan vecka och hon skrev så ärligt och klokt om det. Jag följde oxå slaviskt Mia och Klara när jag separerat för att se hur det gick för Gulletussan som oxå blev varannan-veckas mamma. Gulletussan och jag är kanske inte sååå lika men hon försattes i situationer och känslotillstånd som jag kände igen. Som när jag gick och handlade mat på Ica till mig själv första gången. Jag kände mig stympad och blottad. Ville tala om att egentligen har jag en familj och två barn. Jag är inte singel!!! Min korg vittnade tydligt om att det var inköp till ett ensamhushåll.
Precis innan vi skulle berätta för barnen skrev jag ett inlägg på Mia Skäringers blogg. Jag berättade om vilken ångest jag hade. Den värsta dagen i mitt liv stod inför dörren. Den 31 december svarade hon på det här inlägget med rubriken: Älskade du. Upptäckte häromdagen att det är med i hennes bok: Dyngkåt och hur helig som helst. Sidan 164 i pocketversionen. Mia skrev en sak som jag ofta tänkt på sedan dess: Kom ihåg: du är en bra mamma för du tar ditt liv på allvar.
Nyligen hade jag sängen full av 3 killar. Mattias och mina härliga grabbar. Lycka. Jodå, visst är jag lycklig igen! Livet går vidare! Dags att ta tag i den här härliga dagen och jag fick tag på grönkål igår igen så det blir en smoothie med grönkål idag!
Ha en fin höstdag där ute!
No comments:
Post a Comment