Jag fick en kommentar till mitt inlägg Min mamma är bipolär av Bia:
“Jag är mitt uppe i samma - jag har varit mamma åt min mamma i 15 år. Hon har gjort sig ovän med sin särbo sen 28 år så de har gått isär. Hon har varit hemsk mot min syster - över en kopp kaffe - så de har inte pratat på 2 år så nu är det bara jag och min familj kvar och jag orkar inte just nu. Hon surar som ett småbarn och beter sig illa. Jag blir så ledsen då vi aldrig gjort annat än hjälpt henne med allt - jag fattar inte att hon inte är mer rädd om oss än att sura för småskit och hon gör sig till martyr hela tiden. Hon har ingen sjukdomsinsikt överhuvudtaget.......jag orkar inte......och får ångest bara för det att jag inte orkar just nu...... //Bia”
Bia, jag förstår precis hur du känner. Min erfarenhet är att min mamma under sina maniska skov alltid varit mest elak mot dem som står henne närmast. Jag har inte forskat närmare i det men eftersom ni upplever samma sak kanske det inte är helt ovanligt. Det här gör det naturligtvis extra svårt att i alla lägen vara kärleksfull och ställa upp för sin mamma. Och vet du vad? Du har en egen familj att tänka på i första hand nu och därför är det extra viktigt att du sätter dig själv i första rummet. Ditt välmående är viktigt för att orka med din familj och din mamma. Idag har jag endast samtalskontakt/möten med min mamma när jag själv är hög i mina energier. När jag t ex var som sjukast nu och flera veckor efter hade jag bara sms-kontakt med min mamma. Min mamma har ett väldigt varmt hjärta och är väldigt kärleksfull. Men åren av sjukdom, medicinering och undertryck av de känslor(genom medicinering ) som behöver bearbetas gör henne till en enorm energitjuv. Det är som ett svart hål som bara suger åt sig av min energi och jag är helt dränerad efteråt.
Mitt råd är att gå och prata med en KBT-terapeut eller liknande. Att få höra någon utomstående säga:”Det är helt okej att känna allt det där Bia, helt normalt.” Kan vara väldigt befriande.
Ta hand om dig själv, ditt välmående är det viktigaste av allt!
Och du, när du inte orkar så orkar du inte. Ta en paus, hämta kraft och sedan kan du ge av dig själv igen.
Varma kramar
Jessica
Hej igen Jessica! Jag tackade aldrig för ditt fina svar så jag gör det nu - TACK! I dagsläget har jag tagit en paus från mamma, bara för att överleva själv. Och det stämmer att människor tycker att det är konstigt och elakt, men säger bara: Varsågoda! ta över ett tag och se..... Mamma är ännu mer martyr och riktigt elak periodvis. Bara klagar och förväntar sig att jag ska vara tankeläsare, jag orkar inte..... Jag ska veta vad hon vill utan att hon ska säga nåt. Anklagande sms kommer medsamma. Hon ska inte behöva be om hjälp utan jag ska bara veta vad det är. Jag blir totalt utmattad. Nåja, nu har jag tagit ett steg tillbaka för att orka. Mamma skulle akut behöva psykhjälp men hon vägrar - hon är inte sjuk, nej. Går bara till sin husläkare som också försökt få in henne till psykvården, men nej. Oj, vad jag öser ur mig nu, hahahaha. Jag skulle ju bara säga tack! /kram Bia igen
ReplyDeleteHelt rätt Bia!
DeleteDet är så man måste göra. Man måste tänka på sig själv i detta. Sedan kan man närma sig sin mamma när man har energi och ork för att göra det.
Du har min fulla och innerliga förståelse!
Varma kramar
Jessica