Imorgon är det dags för GöteborgsVarvet. Jag skall förstås inte springa men Mattias skall göra det. Åh jag minns den där härliga pirriga känslan inför varvet. Så här lycklig såg jag ut när jag sprang mitt första varv 2007:
Visst är jag söt!? :) Inte märks det heller att jag sprang med benhinneinflammation och värktabletter och har minnesluckor den sista kilometern. Efter varvet kunde jag inte springa på 9 månader. Jag lärde mig en läxa efter det kan jag lova. Det är aldrig värt att pressa sig själv för hårt. För er som inte vet är varvet 21 km.
Nåväl, Mattias snälla föräldrar nämnde att de bokat GöteborgsVarvet 2015, som barnvakter alltså, ifall jag vill springa. Hur gulligt är inte det!? Nu vet jag ju att det skulle vara Mattias tur att ta hand om Charlie om jag verkligen ville springa men det har jag inte haft en tanke på tidigare. Men nu blir jag faktiskt sugen. Kanske skall anmäla mig till nästa års varv? Fast då blir det ingen tidspress utan jag skall bara njuta hela vägen. Loppet är så otroligt roligt att springa oavsett resultat.
Är det någon av mina härliga läsare som skall springa imorgon mån tro? Stort lycka till i så fall!!!
No comments:
Post a Comment