Jag tränade styrketräning i morse och det är så otroligt skönt att känna sig stark. Jag har känt mig skör så länge tidigare så det är så häftigt att känna att jag kan pressa kroppen. Jag väger nu mellan 53 och 55 kg (beroende av när jag väger mig under dagen =). Till mina 172 cm är 54,7kg och uppåt normalvikt. När jag började äta enligt 80/10/10 vägde jag 46kg med kläder på. Det är nu 5 månader sedan och jag är så stolt och glad att jag numera tangerar normalvikt! Stolt över att jag inte gav upp utan fortsatte att leta efter något som skulle fungera för mig. Stolt över att jag vågade mig på den här “extrema dieten.” Att äta sig mätt på frukt är numera det mest naturliga för mig men i samhället i stort är detta naturligtvis extremt =) I början var det faktiskt jättejobbigt med alla frågor från människor omkring mig. Det kändes också svårt att försvara det jag åt när alla runtomkring sa att jag såg anorektisk ut. Nu är det aldrig någon som säger detta längre =) Istället undrar man nyfiket vad jag har för recept för att se så välmående ut =)
Jag affirmerade att det skulle stå 55kg på vågen och nu är jag där. För mig är det magiskt. Det har varit helt omöjligt för mig att gå upp till normalvikt tidigare.
Nu känner jag mig stark som sagt. 80/10/10 har gett mig kraft att erövra livet och lyfta in glädjeämnen i livet igen. Tidigare kämpade jag för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Den tiden är förbi och det är magiskt.
Roligt att höra att du mår så bra!
ReplyDeleteBlir så glad att höra att du mår så bra:) Jag brukar ofta tänka på att jag längtar efter den dagen jag kan börja leva, istället för att bara överleva, och det låter sannerligen som att du kommit dit:)
ReplyDeleteMen du, en till fråga bara, om det är ok! Hur lång tid tog den för dig att utan problem få i dig så stora kvantiteter mat, ja för jag gissar att det inte gick enkelt till en början utan gav lite obehag? Nu är det inte 100 procent frukt och grönt för mig, utan snarare någon variant av McDougall, dvs. 80-10-10, men med även diverse gryn och sånt, lite baljväxter, lite nötter och såklart allt grönt och frukt. När man är van att äta ganska mycket fett, blir det en rejäl kontrast att få i sig nog med energi nu, iaf för mig:) Har precis börjat och det går, men det blir tokfullt i magen.. Så som sagt, tog det tid för dig att vänja dig? Kram /Martina
=) Jag gissar att du förstår precis hur jag menar. Det är liksom magiskt att kunna planera in saker utöver att bara klara dagen. Att kunna göra saker på helgen utan att vara ett vrak efteråt. Att orka med att plocka undan i köket en vardagskväll istället för att falla halvdöd ner i sängen. Dock har jag som sagt fortfarande ett stort sömnbehov och jag tror att jag bara sett början på mitt nya liv med energi och styrka. Min kropp läker fortfarande men det är ändå en sådan enorm skillnad.
ReplyDeleteHa, ha ja det skall gudarna veta. Jag kääämpade för att komma upp i 2000kcal i början. Jag satte det som mål. Det var jättetufft men jag googlade på bilder på anorektiker och tänkte att så vill jag inte se ut! Så varje gång det var tufft att äta blundade jag och fick en sådan bild på näthinnan. Och nej, jag har aldrig varit anorektisk eller varit återhållsam med vad jag äter men min kropp såg ju verkligen sjuk ut och var såååå svag. När jag sedan vant mig vid 2000 kcal ökade jag långsamt till 2500kcal och nu kan jag äta 3000kcal utan problem under en dag =) Var snäll mot dig själv och vänj dig långsamt =)
kram
Jessica
Tack! Det är bara att kämpa på alltså:) Har också börjat använda Cron-o-meter för att se till att få i mig nog, kämpar med 2000 just nu:) Och det där att folk tror att man har anorexi för att man är för smal känner jag igen:/ När mina magproblem började (jag fick upp allt jag åt under en period) rasade jag 20 kilo i vikt och vägde knappt 30kg till min 158cm. Läkare drog slutsatsen att jag hade anorexi och jag blev inlagd på ätstörningsklinik, rätt traumatiskt...har aldrig haft sådana problem:/ Till slut kom jag till läkare som fattade att det var min mage det var fel på. Det är lätt att dra förhastade slutsatser och även om man inte heller själv mår bra av att väga så lite, så har folk utifrån inte rätten att elakt kommentera (om de bara visste hur mycket man kämpar..). Har sedan dess kämpat mig uppåt och är idag någorlunda normalviktig, med dippar direkt om jag äter för lite, så jag försöker verkligen äta nog och rätt:)
ReplyDeleteOch, bara en sista nyfiken fråga. Såg i inlägget ovan att du hade med potatis bland det du åt! Hur äter du den (har aldrig tänkt tanken att man kan äta potatis rå...min mamma sa alltid att det inte var bra när jag var liten och snodde av potatisen hon skalade..)?
Hoppas du har en fin helg! /Martina
Jepp, det finns inga genvägar, men du fixar det! =) Fy så tufft för dig att hamna på en ätstörningsklinik. Det är självklart bra att man är uppmärksam om det verkligen är anorexi som ligger bakom viktminskning men det är oerhört irriterande att alltid få det emot sig. "Ät ordentligt så går du upp i vikt." Nope, så fungerar det inte för alla.
ReplyDeleteJag snodde alltid åt mig potatis jag oxå när jag var liten =) Men man kunde visst få mask i magen av det sa min mamma ;) Jag ångkokar faktiskt potatisen men det alternativet finns inte i cron-o-meter så därför står det raw =)
Det har jag och hoppas att din helg oxå är fin och att vårsolen lyser även på dig!
kram
Jessica
Aha, då förstår jag! Så det är inte 100 procent raw nu, spännande, hoppas det funkar bra:) Kram
ReplyDeleteÅngkokt potatis funkar fint. Det har det gjort hela resan =) Under läkningsdieten åt jag en del ångkokt sötpotatis eftersom det rekommenderades men jag tycker den är för sötsliskig =)
ReplyDeletekram