Att vara en tunnis.

Kära vänner, detta inlägg är för alla, som liksom jag alltid har varit en tunnis. Men även för dem som då och då stöter på tunnisar i sitt liv. Just nu är jag ju extra tunn. Att hela tiden få höra att man måste äta mer och att faktiskt hålla på att proppa i sig mat är stressande. Nu fick jag det sagt =)) Hasse konstaterade, som så många andra gjort, att det spelar ingen roll vad jag äter så länge mitt system inte fungerar. Om jag överäter blir det ännu värre, då samlas en massa slaggprodukter som kroppen måste ta hand, vilket gör den ännu mer stressad, vilket tar ännu mer energi vilket, och som ni säkert förstår, inte bidrar till någon viktuppgång, snarare tvärtom.

Jag tror dock att hos mig finns en glutenintolerans som genom åren legat där och spökat. När man sedan uppnått min aktningsvärda ålder om 38 år och livet fortsatt att servera utmaningar så säger till slut systemet stopp.

Jag har en väninna som liksom jag själv har läckande tarm och är en tuff kvinna som jobbat med yoga och kostomläggningar men ändå inte är helt bra. Hon fick genom håranalys veta att hon har extremt höga kopparhalter i kroppen. Detta förklarar en hel del av de symptom hon kämpat emot. Det har naturligtvis inte blivit sämre av yoga och kostomläggning men helt bra kommer det ju aldrig bli om man inte hittar orsaken till problemen.

Ibland blir jag lite ledsen över vilka orättvisa förutsättningar vår generation och mina barns generation har. Vi lever i en värld där vi utsätts för en massa gifter i form av “skönhetsprodukter” och mat som enbart är skadlig för oss. Att vara sjuka och klena i allehanda sjukdomar såsom reumatism, psoriasis, läckande tarm, cancer osv osv redan i 30-års åldern är inte acceptabelt. Hur kommer det bli för våra barn om världen inte skärper sig? Efter vad jag förstår bär deras kroppar på ännu mer gifter än vad våra gör...

Det som tröstar mig är att bloggvärlden vimlar av framför allt kvinnor som har förstått det här nu. De kastar de giftiga produkterna och de väljer att äta veganskt utan gluten. Det finns hopp.

Men åter till tunnisproblematiken. Om du själv är en tunnis, ge dig inte förrän du hittar orsaken till varför din kropp  inte reagerar på ett normalt sätt. Mycket mat = ökad vikt. Lite mat = minskad vikt. Jag vet att majoriteten fightas med motsatt problem. Föreställ er att det inte spelade någon roll vad ni gjorde. Även om ni åt helt rätt och inte slarvade en millimeter så fortsatte vikten bara att öka och öka. Man kan ju bli stressad för mindre ;)

Till alla som någon gång sagt till en tunnis: men guuuud vad smal du har blivit, nu måååste du äta.  Nu förstår ni säkert, det är inte inte inte roligt att höra det. Det är förbaskat orättvist att få något sådant slängt i ansiktet. Jodå, jag har hört det ett antal gånger men nästa person som säger det kommer inte att komma undan =))) Jag tänker ge svar på tal! =)))

Det är bara att vända på det, inte går man och säger till någon som gått upp i vikt: men guuuud vad tjock  du har blivit, nu måååååste du sluta äta. Nä just det.

Att vara en tunnis är inte automatiskt att likställas med anorexi. Det kan vara en ulcerös kolit eller en celiaki eller vad som helst som ligger i botten.

Nu var det sagt. =) Ha en fin torsdag =)

I väntan på…

Jag var hos läkaren i måndags och fick min sjukskrivning förlängd. Det var samma läkare som skickade mig med ambulans till sjukhus. Hon har lång erfarenhet och tog sig för pannan när hon hörde att de först skickade hem mig från sjukhuset. I min journal, som jag begärde ut när jag skrevs ut från sjukhuset, och fick hemskickad igår, står det att jag ville åka hem den där första gången när jag kom in till sjukhuset. “Patienten önskar åka hem och i samråd med infektionskliniken fick hon lov att göra det. Med strikta order om att återvända om läget försämrades”. Öhhh..? Jag ville inte åka hem. Jag och min make är rörande överens om att inga sådana önskemål uttalats från någon av oss. Problemet var att samtliga läkare på medicinkliniken var bra mycket yngre och med mindre erfarenhet än läkaren på VC som skickade mig med ambulans. Läkaren på medicinkliniken som skrev in mig när jag kom tillbaka samma kväll som jag blivit hemskickad ( febern steg till 40.1 så vi åkte in igen ) sa först: man får räkna med att febern går upp och ner. Det var faktiskt lite roligt när han sedan efter samråd med infektionskliniken ordinerade antibiotika intravenöst. Dock tråkigt och riskfyllt att som patient hamna hos oerfarna läkare. Flera gånger om dagen tackar jag min lyckliga stjärna för att jag fortfarande är vid liv.

Träffade min Ayurvediska rådgivare (Hasse) igår. Jag är ju en pitta ut i fingerspetsarna men pitta-pulsen ligger dold långt under en väldigt stark vataobalans just nu. Jag fick två örter rekommenderade, en för att lugna sinnet (efter en sådan här upplevelse tenderar åtminstone mina känslor att ibland löpa amok) och en för att bygga upp. Han jobbar nära min kinesiolog/homeopat som stämde av en del preparat. En del saker var för tuffa för mig i dagsläget. Det känns så overkligt att plötsligt vara så skör. Jag känner mig som en gammal tant. Hasse sa att jag faktiskt skall se mig själv som en gammal tant. Vilket ju naturligtvis är svååårt när pitta-skallen vill göra en massa saker. Hasse ordinerade dessutom vila, vila, även mitt på dagen, vilket han aldrig ordinerat under hela sin tid som terapeut. På VC i måndags konstaterades genom ett blodprov att jag är uttorkad. Det är ju detsamma som Vata-obalans för den som kan sin ayurveda. För att få bukt med det räcker det inte bara att dricka utan jag ordinerades av Hasse att även gör oljemassage. Det kan jag leva med för det är ju jätteskönt =) Jag får absolut inte bli kall och när jag går ut skall jag klä mig så att jag är varm direkt.

Imorgon skall jag prata med min kinesiolog/homepat för att ta reda på vad jag skall göra för att stärka tarmen. Dels om det finns några bra örter/preparat men även få hjälp med att hitta den mentala blockeringen som troligen ligger bakom och lösa upp den.

I väntan på att bli fit for fight igen är det för mig en välbehövlig övning att lyssna på kroppen.

Cykel.

Den här påminner liite om min cykel. 

 

Jag längtar så efter att cykla! Jag har alltid tyckt om att cykla och jag minns fortfarande den där känslan som inföll sig när man som barn plockade fram cykeln på vårkanten. Vintergruset hade precis sopats bort, snön smälte långsamt i det soliga vårvädret och vårfåglarna sjöng i vårglädje. Lite småkyligt så en kofta behövdes men oj vad härligt det var att hoppa upp på cykeln och glida iväg. Cykeln var en ständig följeslagare vart man än skulle. Min mor hade inget körkort så det blev aldrig något skjutsande hit och dit. För ungefär 10 år sedan svek jag min mintgröna kärlek med vitt bockstyre från tidigt 90-tal och bytte ut den mot en röd Crescent Hybrid. Den känns fortfarande som ny *skrattar*. Jag längtar till att få damma av den och ta med pojkarna 3 på cykeltur!

Jag gissar att det får dröja ett tag dock. Igår kände jag mig så pigg och i min iver blev det både en promenad i området och ett yogapass. Jag tycks få betala för det idag för jag är jättetrött! Så idag blir det en vilodag och en meditation som mest.

Önskar er en skön söndag!

Hampa och raw choklad.

Jag beställde hem varor för en tid sedan. Kände att jag behövde boosta mig med ännu mer nyttigheter:

 

Jag hade detta i min smoothie i morse och det var intressant att se hur mycket mer mättande det blev med Hampapulver. Jag tog dock ganska lite, bara 1 matsked till fyra glas. Jag kan nog öka på lite mer imorgon. Har dock hört från säker källa att man inte skall ta för mycket för då smakar det inte bra =)) Det intressanta med den Raw kakaon, som ni ser innehåller massor av antioxidanter, som inte förstörs tack vare att den inte upphettas, är att man inte alls behöver ta lika mycket som när man t ex använder ögonkakao. Kakao är förresten hostdämpande oxå. Varorna beställde jag på ClearLife.se.

Underbar omtanke.

Det var så många som på olika sätt visade mig varm omtanke när jag var sjuk. Det är så skönt att ha vänner och familj omkring sig som verkligen bryr sig om. Jag har fått fina blommor:

Och min vän Sofia gjorde det här vackra kortet:

Min vän C kokade buljong på köttben, vilket är väldigt stärkande, och kom upp med till mig på sjukhuset. Sjukhusmaten är under all kritik!!! Den maten är verkligen död och det var oehört skönt att komma hem och få fina ekologiska råvaror igen!

Jag fick en bunt tidningar av dem som hälsade på. Yogatidningar och en hel del vackra inredningstidningar och trädgårdstidningar! Sjuksköterskorna var helt underbara! En nattsköterska var helt outstanding. Hon satt med mig en god stund och pratade om en massa roliga saker när ångesten grep tag om mig mitt i natten där jag låg med dropp och var ledsen. Min puls sjönk med 20 slag när vi satt och pratade!!! Visst är det häftigt!

Mitt i eländet var det fantastiskt att känna all kärlek från alla håll. Min underbare make var förstås med mig hela tiden, förutom på natten då.

Vikten av att lyssna på kroppen.

Jag har varit så trött den här våren. Jag hade en tuff magsjuka i julas och sedan har feberinfektionerna avlöst varandra. Jag sa till Mattias att jag funderade på att sjukskriva mig en vecka och bara vila mig. Nu gjorde jag aldrig det. Om jag istället lyssnat på kroppen kanske jag hade sluppit den här hemska pärsen med lunginflammation. Nu tjänar det ju inget till att klandra mig för det naturligtvis men det är en lärdom jag tar med mig under resten av mitt liv!!!

Puuuhhh…

Oj oj oj vilken tuff resa jag har varit med om. Jag fick diagnosen lunginflammation som jag skrev om i förra inlägget. Dessvärre hjälpte inte penicillinet jag fick. Jag blev sämre och efter en koll på vårdcentralen blev det ambulans till sjukhus med syrgas! Det var inte roligt. Efter dropp och en ny sorts antibiotika skickade de hem mig men jag återvände på kvällen när febern steg till 40.1 grader... Jag blev då inlagd och fick antibiotika intravenöst. Jag fick ligga på intensiven och de kollade mitt blodtryck var 15:e minut. Detta var heller inte roligt. Först fjärde sorten antibiotika bet och det var en stark sort som slår ut allt... Jag har inte vågat ta reda på vad det var för sort och jag vill inte läsa på om några biverkningar. Då oroar jag mig bara för det. Jag har nu varit hemma från sjukhuset i 1.5 vecka och orken kommer långsamt tillbaka. Jag gör lite saker och sedan får jag lägga mig att vila.

När jag låg där ensam på natten och febern inte ville ge med sig och de tog prover efter prover lovade jag mig själv att om jag kom hel ur det här skulle jag ta tag i mina magproblem på allvar. Jag tror nämligen att de är en av orsakerna till att jag blev så sjuk. Min kropp orkade inte helt enkelt. Jag äter väldigt hälsosamt men kan inte tillgodogöra mig maten av någon anledning. På måndag skall jag till en läkare och jag skall även träffa min ayurvediska hälsorådgivare och min homeopat tillika kinesiolog ( de två sistnämnda arbetar ihop ).

En riktig rysare var det här mina vänner och jag är väldigt försiktig  och ödmjuk just nu. Jag är även lite nojjig och vill inte träffa folk som är sjuka. Jag måste bygga upp mitt immunförsvar ordentligt först. I förrgår orkade jag meditera för första gången! Jätteskönt! Jag ser nu fram emot att kunna yoga och att ta en långpromenad ( vilket känns väldigt långt borta just nu men snart så... )

Hoppas livet varit betydligt lättare för er under min time out!

Lunginflammation och time out.

Jag har fått lunginflammation så jag tar en tids time out från bloggeriet och ägnar mig åt vila och reflektion.