Min mamma är bipolär.

Jag har skrivit om min mamma tidigare och nu är det dags igen. Min mamma är 68 år och har varit sjuk sedan jag var 6 år. Jag tänker vara ärlig nu och inte linda in något. Det är jättejobbigt att ha en psykiskt sjuk förälder! Man skäms och man gör allt för att ingen skall veta. Som tonåring undviker man att ta hem kompisar för att ingen skall se hur konstig ens mamma är. Idag hyssjar jag inte alls med att jag har en sjuk mamma men det var verkligen jobbigt att växa upp med en sådan. Mamma har nu ätit mediciner i snart 40 år hon och har numera för höga litiumvärden i blodet vilket leder till att de sänker dosen vilket medför att gränsen mellan att vara frisk och sjuk nu suddas ut. Tidigare hade hon skov, nu är hon allt som oftast förvirrad och har vanföreställningar. Jag tycker enormt synd om min mamma, för när hon insjuknade fanns det ingen som talade om kosten och dess påverkan. Idag dyker det upp fler och fler som äter sig friska från olika symptom. Jag uppmanar alla mammor som är bipolära att inte bara skriva en blogg om hur tappert de kämpar utan faktiskt se sig om i världen efter kvinnor som förändrat sin kost och blivit friska från mentala sjukdomar. Ja, det kan vara så att det inte hjälper i just ditt fall men då har du i alla fall gjort allt som står i din makt. Om du inte orkar förändra din livsstil för din egen skull så gör det åtminstone för dina barn. Det är inte roligt att växa upp med en psykiskt sjuk mamma. Punkt.

Här kan ni höra Tonya Kay, skådespelerska och professionell dansare, tidigare manodepressiv(bipolär), berätta om hur hon slutade med sin medicinering efter 7 år:

Här har ni hennes website: http://www.tonyakay.com/

 

Min mamma har även inslag av schizofreni och här kan ni höra hur Victoria kunde sluta med sin medicinering efter att hon gick över till raw food:

Jessica ryter till: Mjölk och bipolär sjukdom.

Ni som följt min blogg vet att jag inte tycker om mjölk. Eller jag tycker inte om hela cirkusen kring mjölk som råder i det här landet. Jag tycker inte om att mjölk serveras i skolan och att mjölk påstås ge starka ben. Jag tycker inte om att vuxna människor sitter och dricker komjölk i sitt kaffe och känner sig chica. Jag tycker inte om att det ligger en kampanj bakom vårt ökade mjölkintag i vuxen ålder. Vi var ju på väg bort från den här hemska drycken. Denna dryck som kopplas ihop med bröstcancer kopplas nu även ihop med bipolär sjukdom. Forskare ville undersöka kopplingen mellan bipolär sjukdom och allergi mot mjölk. Man undersökte mängden IgG-antikroppar mot mjölkproteinet kasein hos 75 personer med bipolär sjukdom och 65 kontrollpersoner. Resultatet visade att personerna med bipolär sjukdom hade signifikant högre nivåer av IgG mot kasein än kontrollerna. Halterna av IgG-antikroppar mot kasein kunde också kopplas till graden av maniskhet, men inte till graden av depression. Man drar därför slutsatsen att allergi mot mjölk kan kopplas till psykotiskt och maniskt tillstånd hos individer med manodepressivitet. Just nu har jag extremt starka känslor mot mjölkcirkusen här i landet. Extremt starka. Ni som följer mig vet att min mamma är bipolär med fokus på maniska skov. Samtidigt gör det mig naturligtvis lättad, risken att jag själv skall drabbas av denna “ärftliga sjukdom” ter sig mindre och mindre. Det gör även att jag inte behöver oroa mig för att mina barn eller deras barn i sin tur skall drabbas. (Källa: Näringsmedicinsk tidskrift).

Till alla som är bipolära och har barn och läser detta. Det är inte roligt att läsa det jag nu skriver men: även om man älskar sina föräldrar är det fruktansvärt att växa upp med en psykiskt sjuk förälder. Det är som att inte ha någon förälder. Det som är bra för er idag är att ni kan läsa in er, söka er till dem som väljer alternativa/integrativa/komplementära metoder och kämpa för att hitta något som kan ta er bort från ett liv som bipolär. För era barns skull om inte annat.

Komjölk är finfint för kalvar. Låt dem ha sin mjölk ifred.

Att ha en mamma som är bipolär.

Jag fick en kommentar till mitt inlägg Min mamma är bipolär av Bia:

“Jag är mitt uppe i samma - jag har varit mamma åt min mamma i 15 år. Hon har gjort sig ovän med sin särbo sen 28 år så de har gått isär. Hon har varit hemsk mot min syster - över en kopp kaffe - så de har inte pratat på 2 år så nu är det bara jag och min familj kvar och jag orkar inte just nu. Hon surar som ett småbarn och beter sig illa. Jag blir så ledsen då vi aldrig gjort annat än hjälpt henne med allt - jag fattar inte att hon inte är mer rädd om oss än att sura för småskit och hon gör sig till martyr hela tiden. Hon har ingen sjukdomsinsikt överhuvudtaget.......jag orkar inte......och får ångest bara för det att jag inte orkar just nu...... //Bia”

Bia, jag förstår precis hur du känner. Min erfarenhet är att min mamma under sina maniska skov alltid varit mest elak mot dem som står henne närmast. Jag har inte forskat närmare i det men eftersom ni upplever samma sak kanske det inte är helt ovanligt. Det här gör det naturligtvis extra svårt att i alla lägen vara kärleksfull och ställa upp för sin mamma. Och vet du vad? Du har en egen familj att tänka på i första hand nu och därför är det extra viktigt att du sätter dig själv i första rummet. Ditt välmående är viktigt för att orka med din familj och din mamma. Idag har jag endast samtalskontakt/möten med min mamma när jag själv är hög i mina energier. När jag t ex var som sjukast nu och flera veckor efter hade jag bara sms-kontakt med min mamma. Min mamma har ett väldigt varmt hjärta och är väldigt kärleksfull. Men åren av sjukdom, medicinering och undertryck av de känslor(genom medicinering ) som behöver bearbetas gör henne till en enorm energitjuv. Det är som ett svart hål som bara suger åt sig av min energi och jag är helt dränerad efteråt.

Mitt råd är att gå och prata med en KBT-terapeut eller liknande. Att få höra någon utomstående säga:”Det är helt okej att känna allt det där Bia, helt normalt.” Kan vara väldigt befriande.

Ta hand om dig själv, ditt välmående är det viktigaste av allt!

Och du, när du inte orkar så orkar du inte. Ta en paus, hämta kraft och sedan kan du ge av dig själv igen.

Varma kramar

Jessica

Min mamma är bipolär.

Min mamma är bipolär, eller manodepressiv som det hette tidigare. Hon har medicinerat i 30 år och jag vet inte hur många tabletter hon tar idag. Hon äter litium och sedan en mängd tabletter för att dämpa olika biverkningar. Jag önskar så att jag vetat det jag vet idag så kanske vi hade kunnat hitta någon hjälp åt min mor =( Jag erinrar mig att jag såg en dokumentär för några år sedan om bipolär sjukdom. Det var bl a en läkare som medverkade som själv är bipolär och hon höll sin sjukdom i schack genom kost. Bl a såg hon till att få i sig ordentligt med nyttiga fettsyror. På den tiden ansåg jag att det var begränsande att lägga om sin kost. Det gör jag inte idag. Ingen kommer på tanken att använda diesel till en bil som går på bensin t ex. Ingen anser att det är begränsande att ge den bilen bensin.

Mamma blir nästan alltid dålig runt juletid. Det är inte annat än att jag misstänker att hon har näringsbrist av något slag som gör henne sjuk i vintermörkret. Nästa höst kanske jag kan få henne att prova lite tillskott som D-vitamin, B12 och eventuellt någon fettsyra. I år har hon varit sämre än någonsin och i förrgår blev hon hämtad av civilpolis. Så min lilla mamma tillbringar julafton på psykiatrisk avdelning. Det är inte första gången och det är lika ledsamt varje gång. Min mamma blev sjuk första gången när jag var 6 år. Sedan höll sig sjukdomen sig i schack tills jag var 14. Efter det brukar jag säga att jag varit mor till min egen mor. För efter detta har hon blivit sjuk och behövt akutvård ungefär en gång per år. Sjukvården ger henne ingen samtalsterapi trots att medicinerna lägger ett lock över hennes obearbetade känslor som kommer upp när hon är medicinfri. De bara drogar henne så att hon håller sig i lugn.

Tidigare har hon fått Zyprexa när hon varit manisk. Min mamma blir alltid manisk och då slutar hon ta sin medicin och så blir det bara värre. Mamma är livrädd för Zyprexa och skrek till mig senast att du vet inte vad som händer i kroppen av den hemska medicinen. Jo det är ju det jag gör nu =( Hon vägrade att ta tabletten den här gången och jag förstår henne. Den brukar göra henne så stum i benen att hon ramlar inomhus =( Sen skakar hon något fruktansvärt av den också.

Det har varit perioder då jag verkligen inte orkat ta hand om min mamma. Det finns många människor som dömer en hårt då. Men jag säger bara, promenera i mina skor i några år så får du se. Min bror och jag levde ensamma med min mamma. Det var oerhört tufft emellanåt. Det var tufft att ha hjälpt mamma till psyket på morgonen, komma försent till skolan, få en gliring om sovmorgon och skämtsamt skylla på något annat. Idag är jag helt öppen med min mors sjukdom. Det var jag inte förr.

Om du som läser det här är mitt uppe i det just nu så vill jag bara säga att det är fullt förståeligt att man inte orkar emellanåt. Det är helt okej. Nu har jag en stabil familjesituation och yogan som ger mig kraft och ork. Då orkar jag ge igen. Imorgon skall Mattias och jag städa mammas lägenhet. Brorsan har redan gjort ett första grovarbete. Det har aldrig varit så stökigt som nu. Jag vill inte gå in på detaljer av respekt för min mamma. Barnen åker vid lunch imorgon, då åker vi och städar och sedan hälsar vi på henne på sjukhuset.

Ha en fortsatt fin julafton!