Jag slickar mina sår, saknar löpningen och läser om löpning istället =) Alla såren läker fint, men jag känner mig ordentligt mörbultad. Men som min 7-åring sa, alla som springer ofta på grus ramlar någon gång. Så är det ju, lever man livet riskerar man ju att ibland skada sig. Ibland kan det t o m vara bra att slå sig så att man blir påmind om kroppen som man faktiskt bor i. Det är ju så lätt att bara köra på och köra över. Mattias har precis läst boken Eat & Run av världens bäste ultramarathonlöpare Scott Jurek. Han är dessutom vegan! =) Han provade fruktdieten, vilken han tycker fungerar bäst, dock fick han äta sådana enorma mängder att han tyckte det blev lite svårt. Nåväl, jag började läsa boken igår.
Jag förundras ibland över vad det är som gör att vissa människor driver sig själva hårdare än andra. Jag har inte läst så långt i boken men han berättar tidigt om att han hade en ganska tuff barndom. Hans mamma var sjuk i MS och pappan ganska sträng så han fick sätta sina egna behov åt sidan redan som barn. Det ser han som en styrka nu förstås när han skall pressa sig så hårt som man faktiskt gör vid ultramarathon. Det jag funderade på innan jag skulle somna igår är om det kanske är så att han som vuxen måste pressa sig hårt för att känna sig trygg? Det var ju i en sådan värld hela hans liv grundades. Det skall bli intressant att läsa fortsättningen och självklart funderar jag nu på vad det är i min barndom som gör att jag har vissa behov som jag tror mig måste uppfyllas idag.
Ha en fin dag! Själv har jag semester den här veckan igen.
No comments:
Post a Comment