Lågpulsträning

Jag försöker ju springa varje vardag med Charlie när han sover sin förmiddagslur. För att inte skada mig och råka ut för överbelastning använder jag mig av en metod som kallas lågpulsträning. Jag använder Phil Maffetones 180-metod. Den går ut på att man tar 180 minus sin ålder och drar ifrån respektive lägger till ett antal pulsslag beroende av vilken form man befinner sig i. Jag har gjort så här:

180-42 =  138. Sedan drar jag av ytterligare 5 slag då jag haft uppehåll i min träning vilket ger en puls på 133. Jag skall sedan när jag springer aldrig ligga över 133 slag utan hålla mig inom ett intervall på 133-10 vilket ger 123-133. Jag ställer sedan in min pulsklocka som larmar när jag hamnar utanför dessa zoner.

I början känns det jättefånigt för man springer så långsamt att det är knapp styrfart och det blir mer gång än löpning. Men det är ju tänkt att man skall bygga upp kroppen långsamt eller hur? Med tiden märker man att man springer mer och mer, vilket man kan se på att tempo-tiden (minuter/km) stadigt minskar. Kroppen vänjer sig således vid att arbeta hårdare och hårdare men till samma låga puls. Fiffigt va?

Jag kör lågpulsträningen kanske 5 dagar i veckan och sedan kör jag ett pass då jag inte alls bryr mig om zonerna utan bara springer på. Det är på detta pass jag verkligen får ett kvitto på hur jag utvecklas. Helt plötsligt springer jag längre sträckor. 

Här kan du läsa på mer om Phils metod.

Jag gillar verkligen pulsklockan som Mattias och jag köpte för att ha tillsammans. Nu är det dock jag som använder den mest… Det fiffigaste är förstås att den inte har något pulsband utan censorn sitter i klockan. Smidigt tycker jag som aldrig riktigt blev kompis med pulsband.