Botten på en hink.

God morgon =)

Idag vaknade jag av att solens strålar färgade rummet ännu vackrare. Det känns så skönt att vakna så. På tisdag skall jag börja jobba. Det känns väldigt märkligt. Jag har varit sjukskriven i drygt tre månader. På kvällen den 28 april fick jag hosta och feber och det visade sig utvecklas till en mycket allvarlig lunginflammation. Min fantastiska skolmedicinska läkare (en kvinna från Ryssland), min ayurvediske rådgivare och min homeopat/kinesiolog är alla överens. Det jag var med om var väldigt allvarligt och det tar tid att återhämta sig. Jag var hos min homeopat/kinesiolog i torsdags och han liknade mitt tillstånd vid en hink med vatten. En full hink betyder att man är full av energi och livskraft, min hink var i princip tom när jag var som sjukast (helt tom blev den aldrig eftersom jag ju överlevde – det fanns några livsbejakande droppar kvar på botten ;). Nu är botten av min hink precis fylld. Alltså endast botten… Den bilden är enormt bra för min pitta att ha framför sig. Ni förstår min pittaskalle tycker att jag likaväl kunde snöra på mig löparskorna och ge mig ut på en runda, starta en massa projekt, jobba 100% och köra på; jag är ju frisk nu =)))) Men som vi lärt av ayurveda: att vara frisk är inte detsamma som frånvaro av sjukdom, det är så mycket mer.  Genom muskeltestning kom min homeopat/kinesiolog fram till att 50% vore bra för mig att börja med på jobbfronten.

Den här bilden tog min man igår. Det är en något tilltufsad, något vataförhöjd men också en klokare och framför allt mer livsbejakande Jessica än den som fanns innan jag blev sjuk. Min stora utmaning nu är att fortsätta gå långsamt, på alla plan.

Ha en fin lördag och kom ihåg att ta hand om er!