Superlycklig efter ett dopp i Spanien =D
Jag får ofta höra att jag alltid är så glad och inspirerande. Jag har en positiv bas att stå på som jag har haft med mig sedan jag föddes tror jag. Min bror har också denna positiva bas att utgå från. Jag tror det hjälpte oss enormt när vi växte upp med en ensamstående psykiskt sjuk mamma. Vi tacklade ofta det hemska och overkliga som hände med humor. Någonstans i tonåren blev mitt leende i mötet med andra människor nästan permanent. Jag har idag förstått att det leendet var ett skydd för att ingen skulle ana att något var konstigt med mig, dvs att jag hade en psykiskt sjuk förälder. För mig var detta en väl dold hemlighet och bara mina absolut närmaste vänner kände till detta. I våras uppmärksammade min massör mig om mitt nästan permanenta leende, att även när jag pratat om oerhört smärtsamma saker har jag lett genom hela detta. Inte förankrad i mina känslor. Det var enormt häftigt att bli medveten om det här och det följdes av en period när jag bestämde mig för att bara le när den glada känslan kom inifrån och ville flöda ut. Jag fick verkligen bita mig i kinden för att inte le automatiskt hela tiden. Men jag hade bestämt mig, jag skulle bara le om det stämde med min inre känsla.
Idag har jag inte leendet på hela tiden. Däremot är min nivå av lycka på en väldigt hög nivå numera och jag småler mer som Mona Lisa då det ständigt flödar av lugn lycka inom mig som vill sippra ut och blanda sig med omgivningen och måla världen lite gladare 
Lycka är något man måste arbeta med och det finns en rad konkreta verktyg/metoder som man kan använda sig av och i min nästa video kommer jag att dela med mig av hur jag gör för att vara lycklig <3
Önskar er en Mona Lisa-lycklig lördag 
Håller med dig. Du hade dina personliga anledningar att le men jag tror att det finns så många stereotypa krav just på oss kvinnor att bara le hela tiden för att behaga vårt sällskap, annars uppfattas vi lätt som besvärliga. Ibland undrar jag om folk är lobotomerade eller födda utan amygdala för jag kan inte förklara på något annat sätt att de har hela tiden samma ansiktsutryck.
ReplyDeleteKänner igen mig i detta.Förut log jag hela tiden utan att vara glad. Gick nästan på det själv. Tror att det kan vara en konstruktiv lösning under en utvecklingsperiod. Många blir glada av detta "påklistrade leende" och ser ej skillnad så på det sättet kanske man lockar till sig andra människor. Nu är jag inte lika glad utåt men mer harmonisk, nöjd med livet. Tror att jag styrs efter hur jag själv känner och inte är lika rädd för att inte behaga eftersom jag nu inte är lika beroenda av andra för mitt eget välmående. Jag mår bra i mig själv nu och gör jag det inte blir jag inte stressad av det utan kan ta hand om det på ett konstruktivt sätt istället för att förneka känslorna. Många kan se varma ut utan att le men jag tror att jag förut trodde att man var tvungen att le för att bevisa att man var trevlig. Modigt av din massör att berätta för dig vad hon iaktog. Skönt med nya insikter...
ReplyDelete