Att vara en tunnis.

Kära vänner, detta inlägg är för alla, som liksom jag alltid har varit en tunnis. Men även för dem som då och då stöter på tunnisar i sitt liv. Just nu är jag ju extra tunn. Att hela tiden få höra att man måste äta mer och att faktiskt hålla på att proppa i sig mat är stressande. Nu fick jag det sagt =)) Hasse konstaterade, som så många andra gjort, att det spelar ingen roll vad jag äter så länge mitt system inte fungerar. Om jag överäter blir det ännu värre, då samlas en massa slaggprodukter som kroppen måste ta hand, vilket gör den ännu mer stressad, vilket tar ännu mer energi vilket, och som ni säkert förstår, inte bidrar till någon viktuppgång, snarare tvärtom.

Jag tror dock att hos mig finns en glutenintolerans som genom åren legat där och spökat. När man sedan uppnått min aktningsvärda ålder om 38 år och livet fortsatt att servera utmaningar så säger till slut systemet stopp.

Jag har en väninna som liksom jag själv har läckande tarm och är en tuff kvinna som jobbat med yoga och kostomläggningar men ändå inte är helt bra. Hon fick genom håranalys veta att hon har extremt höga kopparhalter i kroppen. Detta förklarar en hel del av de symptom hon kämpat emot. Det har naturligtvis inte blivit sämre av yoga och kostomläggning men helt bra kommer det ju aldrig bli om man inte hittar orsaken till problemen.

Ibland blir jag lite ledsen över vilka orättvisa förutsättningar vår generation och mina barns generation har. Vi lever i en värld där vi utsätts för en massa gifter i form av “skönhetsprodukter” och mat som enbart är skadlig för oss. Att vara sjuka och klena i allehanda sjukdomar såsom reumatism, psoriasis, läckande tarm, cancer osv osv redan i 30-års åldern är inte acceptabelt. Hur kommer det bli för våra barn om världen inte skärper sig? Efter vad jag förstår bär deras kroppar på ännu mer gifter än vad våra gör...

Det som tröstar mig är att bloggvärlden vimlar av framför allt kvinnor som har förstått det här nu. De kastar de giftiga produkterna och de väljer att äta veganskt utan gluten. Det finns hopp.

Men åter till tunnisproblematiken. Om du själv är en tunnis, ge dig inte förrän du hittar orsaken till varför din kropp  inte reagerar på ett normalt sätt. Mycket mat = ökad vikt. Lite mat = minskad vikt. Jag vet att majoriteten fightas med motsatt problem. Föreställ er att det inte spelade någon roll vad ni gjorde. Även om ni åt helt rätt och inte slarvade en millimeter så fortsatte vikten bara att öka och öka. Man kan ju bli stressad för mindre ;)

Till alla som någon gång sagt till en tunnis: men guuuud vad smal du har blivit, nu måååste du äta.  Nu förstår ni säkert, det är inte inte inte roligt att höra det. Det är förbaskat orättvist att få något sådant slängt i ansiktet. Jodå, jag har hört det ett antal gånger men nästa person som säger det kommer inte att komma undan =))) Jag tänker ge svar på tal! =)))

Det är bara att vända på det, inte går man och säger till någon som gått upp i vikt: men guuuud vad tjock  du har blivit, nu måååååste du sluta äta. Nä just det.

Att vara en tunnis är inte automatiskt att likställas med anorexi. Det kan vara en ulcerös kolit eller en celiaki eller vad som helst som ligger i botten.

Nu var det sagt. =) Ha en fin torsdag =)

Ulcerös kolit – om att bli frisk från en obotlig tarmsjukdom.

Genom näringsmedicinsk tidsskrift hittade jag en väldigt intressant bok som finns gratis i form av pdf här på nätet. Där berättar Annika Lagerhorn om hur hon trotsade läkarnas dom om att hennes sjukdom skulle vara obotlig och hittade sina egna vägar. Personligen tycker jag inte om att använda ordet sjukdom. Jag brukar göra jämförelse med bilar och deras bränsle. Om man häller bensin i en diseldriven bil säger man ju inte att bilen är sjuk och har en obotlig sjukdom, man säger att den har fått fel bränsle. Ger vi våra kroppar fel bränsle så svarar de med att reagera negativt. När vi byter ut mot rätt bränsle fungerar våra kroppar utmärkt. Det är en av anledningarna till att jag ännu inte sökt mig till skolmedicinen för jag vill inte ha en stämpel eller en diagnos. Jag vill inte “bli” en sjukdom. Jag är Jessica och min kropp har reagerat på att den har fått fel bränsle i kombination med yttre omständigheter som gjort att kroppen inte längre orkar eftersträva balans utan kör igång sitt varningssystem. De yttre omständigheterna som triggade min tarm att kollapsa var en tuff separation som jag nu lyckligtvis har bakom mig.

Jag är numera övertygad av att min tarm reagerar negativt på olika former av stress och jag befann mig under en väldigt hög stressnivå i nästan två år i samband med min separation vilket gör att det krävs väldigt lite stress idag för att göra magen orolig. Jag kommer att göra en del förändringar i mitt liv som jag kommer att meddela om senare eftersom jag tror att det är av yttersta vikt för att min tarm skall få läka ifred. En förändring jag kan berätta om redan nu är att jag inte tillåter mig att stressa upp mig på morgonen samt distansarbetar en dag i veckan för att slippa stressa iväg på morgonen.

Tillbaks till Annika igen. Hennes tarm blev alltså frisk genom kostomläggning. Hennes tvillingsyster drabbades av depressioner och hon blev också frisk av kostomläggning. Vi har olika svaga punkter. Fel kost triggar olika saker hos oss. Min mor t ex är bipolär medan hennes enäggstvilling drabbats av en rad kraftiga allergier. Annikas bok är väl värd att läsa, inte bara för människor med tarmproblem utan för alla med någon slags “sjukdom”.

Här hittar ni boken.

Vad tycker ni? Visst är det väldigt intressant? Ursulas bok “Nu räcker det!” som nämns i boken skall jag låna av min vän C.

Ha en underbar vårdag! Själv skall jag börja jobba nu och eftersom jag jobbar hemifrån idag så byter jag ut morgonfikat mot meditation.